~ Let a smile be your umbrella ~

Jag minns den där dagen då man fick sommarlov.
Solen sken alltid på mina skolavslutningar när jag var liten. 
Mamma hade lagt fram den fina matchande outfiten som skulle på efter frukost. Så mycket som jag grisade (även idag) när jag åt så fick jag aldrig ta på mig mina vanliga kläder innan jag ätit frukost.
Det står jag för.
Just den här avslutningen var det en lila dress, v-formade ben, vit- och lilarandig tröja med ett vitt brett skärp i midjan. Såklart krusat hår, av nån anledning var det alltid pappa som krusade mitt hår. Jag har en filosofi om att detta var på grund av att han hade minst känsliga händer för att bränna sig på krustången. För på den brände man sig alltid. Luggen var uppsatt lite snett med ett lila tunnt sidenband.
Visst låter det sött, men jag var inte så söt. Det är säkert. Jag var sådär "tuff".
Ja, så tuff nu en 10-årig tanig, rödhårig och kort-stubinad tjej kan vara.
Det var juni och året var 1991, jag gick ut fyran och hade plockat en bukett av blommorna från vår hägg som jag gav till min fröken.
Vi tågade i solen två och två, längst fram gick en gubbe som slog på en trumma.
Den här gubben slog alltid på sin trumma varje skolavslutning, det hörde som till, men ingen visste riktigt vem han var. Det räckte med att veta att han bodde i området och slog trumma på avslutningar.
Undrar vad han gör idag?
Om han lever än så sitter han nog just ikväll och går igenom trum-takten och slutvirveln för morgondagen. Han sitter där i soffan hemma i villan och trummar i luften för att inte störa frugan som ser på kunskapskanalen. Det bara blev den kanalen för den är lagd på 9:an på dosan och hon råkade av misstag trycka på den när hon skulle sätta på TV'n.
Och Gud vet hur man ändrar kanal på den där dosarn som går till boxern!
Vart vi tågade minns jag inte riktigt.
Men jag minns att så fort denna cermoni var klar var det sommar och vi skulle åka till mormor och morfar och fika.

Till och med vita träskor hade jag.
Så tufft.